1 2 3 4

Hmm..
Befinner mig verkligen i skum sinnesstämning. Jag vet inte om jag är lycklig eller olycklig, det har jag inte vetat på närmare en månad nu, och det är väldigt jobbigt faktiskt.
Förutsättningarna finns för båda alternativen. Skit samma alltså, jag orkar inte med mig själv när jag analyserar sönder vartenda ord och varenda möjlighet som finns. Det gör jag jämt.

Jag var i Falun i helgen. Hos min kille. Jag var nervös hela dagen, allt kändes så konstigt.
När jag kom fram efter fem timmars tågresa och såg honom på 20 meters avstånd var hela mitt ansikte ett leende. Det var konstigt att bli guidad av honom i hans nya stad, jag gillade det inte riktigt, det blev så uppenbart liksom. Helgen var alldeles för kort också. Den bara försvann och nu är det lång tid kvar tills jag får spricka upp i ett sådant leende igen. Att vakna med hans hår i munnen och armar runt mig i en alldeles för liten säng var så bra. Det var jag van vid att göra varje natt, jag sov aldrig ensam. Nu gör jag det jämt och det passar mig inte. På morgnarna vaknar jag och letar efter honom. Men han är i Falun liksom.

Göteborg känns väldigt skönt i jämförelse. Falun var inte min kopp te, verkligen en håla som bekräftade alla fördomar jag någonsin haft om småstäder och landsbygden. Jag kände mig ju hemma för jag var med honom, men utan hans hand i min hade hela min kropp skrikit efter Göteborg och folk som inte klär sig i Reebokgympadojor, lång vit kjol och kort dunjacka.

Summan av kardemumman för er som inte orkade läsa
* Jag saknar Joel
* Gillade inte Falun som stad